En anestesidag på neurokirurgen

(Nedanstående text är direkt hämtad från en reflektion som skrevs och lämnades in under en tidigare termin. Jag tänkte publicera den här på bloggen men saker kom emellan och sedan föll den i glömska, tills jag råkade hitta den igen...)


Anestesi har ett rykte om sig att vara ”en sömnig specialitet”, sagt delvis med glimten i ögat (precis som radiologi är ”strålande”) och delvis mera bokstavligt menat - men det var på just en placering inom anestesi som jag kom att uppleva årets adrenalinrus.

Dagen fick inte en optimal början; först var läkaren på ett möte och dröjde till närmare klockan åtta och sedan hade han en AT-läkare att handleda, varför jag istället hänvisades till att följa en sjuksköterska vid namn Åsa.

När jag under de föregående dagarna hade följt anestesi-sjuksköterskor så var det, för en kandidat, ganska lugna tillställningar; sjuksköterskan utförde sitt arbete, redogjorde ibland för vad hon gjorde och svarade på eventuella frågor. Man fick testa några praktiska saker, se hur sjuksköterskorna hanterade olika omständigheter (främst vagala reaktioner) och emellanåt följa själva operationerna på lite avstånd.

Denna gång skulle dock deltagandet visa sig ha ett inte riktigt lika passivt innehåll. Denna sjuksköterska insisterade nämligen på att kandidaten (jag) skulle utföra mycket av arbetsuppgifterna som ingick i hennes arbete, inklusive sådana som utexaminerade läkare ofta är osäkra inför. Hon ställde även frågor till kandidaten om vad som skulle göras härnäst och efterfrågade bedömningar och ställningstaganden. Upplevelsen kan liknas vid att kastas i den djupa änden av poolen efter att ha läst en teorisk manual om hur man ska föra sig i den grunda delen.

I början var den dominerande känslan förskräckelse. Det faktum att dagens patienter båda var av det lite mer komplicerade slaget – först en perforerad tarm vid shuntning mot hydrocephalus och sedan en patient som tog två timmar av aktivt arbete att få till ett steady state – hade inte direkt en dämpande effekt på adrenalinpåslaget. Kandidaten lyckades dock behålla fattningen och följde instruktionerna lugnt och fokuserat även när situationerna blev stressiga och sjuksköterskan manade kandidaten att agera mycket skyndsamt.

För kandidatens del hjälpte det mycket att han kände att det var ok att ställa frågor ifall man var osäker eller ifall man ville dubbelkolla att man gjorde rätt, liksom att kandidaten förstod att sjuksköterskan inte skulle låta honom göra så pass mycket utan att samtidigt vara beredd att ta över ifall patientens situation skulle börja eskalera. När tillfälle gavs tog sig sjuksköterskan också tid att förklara även saker som kandidaten inte frågade om och det framgick väl att hon ville att man verkligen skulle förstå allt som hade med arbetets grunder att göra.

Gradvis började kandidaten känna att han faktiskt klarade av arbetet och dessutom gjorde det bra – vid ett tillfälle sade sjuksköterskan rentav ”du kommer att bli en bra akutläkare” med hänvisning till att kandidaten hade lyckats behålla lugnet och utföra de givna uppgifterna även i de stressigaste situationerna. När kandidaten till sist gick hem för kvällen hade förskräckelsen försvunnit och ersatts med en känslomässig mix av starkt självförtroende och ett adrenalinrus som höll i sig under hela återstoden av dagen.

Dagen fick visserligen inte en ideal start utifrån vad som var tänkt men den blev ändå, i mitt tycke, den bästa enskilda kliniska placeringsdag som jag har haft under hela läkarprogrammet (hittills...) och det var helt och hållet sjuksköterskan Åsas förtjänst. Jag hoppas därför att fler kandidater får möjlighet att ha henne som handledare inom anestesi och att hon från fakultetens och sjukhusets håll behandlas som den oerhörda tillgång hon är.

Sorg och saknad

Någon sade en gång att när man skiljs åt så tar man med
sig en del av den andre och lämnar en del av sig själv.

Precis som en del av oss alltid kommer att vara med dem som
har lämnat oss så kommer en del av dem alltid att vara med oss...
och under tysta stunder så kan vi, om vi lyssnar, höra ekot av alla
våra samtal, av allting som vi har gjort och upplevt tillsammans.

Men de delarna av oss som är kvar kan fortfarande sakna
de delarna av de andra som har lämnat oss,
så oerhört mycket att inga ord räcker till,
och hoppas att de en dag skall få möta varandra igen,
att alla delar en dag skall förenas åter.

Farväl Elisabeth.

Sveriges beskattning av studenter

Svenska politiker gillar att framställa sig själva som godhjärtade, solidariska och värnande om de mindre bemedlade människorna i samhället. Kanske tror de verkligen det om sig själva, kanske odlar de bara en image som de vet att många svenskar har lätt för att rösta på. I brist på tankeläsare kan vi inte veta säkert.

Vi kan dock jämföra politikernas retorik med verkligheten.

En av de mest bortglömda och ekonomiskt utsatta grupperna i det svenska samhället är de studiemedelslösa studenterna. En typisk studiemedelslös student är troligen någon som började på en utbildning och läste flera terminer innan han/hon fann sitt egentliga kall, sin naturliga läggning, inom en annan och längre utbildning; eftersom studiemedel för högre studier har ett tak på 12 terminer, oavsett vilken utbildning man går, kan han/hon därför bli tvungen att klara sig utan studiemedel under en stor del av utbildningen. Läkarprogrammet, som omfattar minst 11 terminers studier, är ett bra exempel på detta.

Frågan är då hur mycket de olika skatterna och obligatoriska avgifterna faktiskt påverkar en students ekonomi. För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att träna mina färdigheter i bokföring och såg här en möjlighet att slå två flugor i en smäll. Därför bokförde jag under perioden juni 2010 till maj 2011 samtliga mina inkomster och utgifter, inklusive momsen, för att få en god, faktabaserad insikt i hur det svenska skattesystemet påverkar studenter.

Nedan följer en faktabaserad återgivning av läget för studiemedelslösa studenter som försöker försörja sig själva i Sverige.

• Existensminimum i Sverige år 2010 definierades som 3.680 kronor per månad, eller 44.160 kronor per år, utöver bostadskostnader (men ej medräknande någon obligatorisk kurslitteratur). Existensminimum inklusive bostadskostnader torde landa på ungefär 75.000 kronor.
  
• De antaganden som görs i denna uträkning blir därför att studenten årligen
  • betalar 44.160 kronor för konsumtion
  • betalar 30.840 kronor för bostaden
    
  • betalas 35.700 kronor för ett sommarjobb på 8 veckor
    

• Arbetsgivaren som ger studenten 35.700 kronor för sommarjobbet betalar egentligen 47.000 kronor för arbetet; drygt 11.200 kronor tar politikerna via AGA.
  
• Därefter dras 6.000 kronor i preliminär inkomstskatt (+200 kronor om studenten är medlem i någon kyrka).
  • 3.400 kronor kommer dock att återbördas vid nästa års skatteåterbäring; denna summa behöver därför inte betalas in ifall studenten ansöker om skattejämkning.
  • Utav de 2.600 kronor som inte ges tillbaka nästföljande år utgörs hela beloppet av den allmänna pensionsavgiften (APA); ifall det inte vore för APA så skulle studenten få behålla hela den utbetalade lönen, detta tack vare jobbskatteavdraget.
• I behållen lön återstår därmed 33.100 kronor (av ursprungligen 47.000 kronor).
  (För att studenten skall nå upp till existensminimum i Sverige måste han eller hon alltså låna 42.000 kronor från någon.)
  

• Inbakad i de 30.840 kronor som studenten betalar i hyra för rummet i studentkorridoren finns en årlig fastighetsavgift på 1.200 kronor (observera att fastighetsavgiften är lika hög för studentrum i korridorer med gemensamma duschar som för lyxlägenheter på hundratals kvadratmeter).
• Ifall studenten vill ha en TV-mottagare på rummet så kostar det 2.000 kronor per år (under förutsättning att studenten inte lär sig hur lätt och lönsamt det kan vara att bryta mot lagar som stiftas av politiker som tycker att lagstiftning går ut på att "skicka signaler" och inte besvärar sig med tråkiga, praktiska frågor som tillförsel av de ekonomiska resurser som krävs för att kontrollera lagarnas efterlevnad).
• För allmän konsumtion av varor och tjänster gäller olika skattesatser beroende på vilken vara eller tjänst det rör sig om.
  • Färdmedel (buss, tåg, flyg): 6 % av priset utgörs av moms.
  • Livsmedel som du tar med dig: 11 % av priset utgörs av moms.
  • Livsmedel som du äter på plats: 20 % av priset utgörs av moms (kommer dock snart att sänkas till samma andel som för livsmedel man tar med sig, vilket inte är en dag för tidigt med tanke på hur inbjudande till kriminalitet den delade momsen är).
  • Hygienprodukter, kläder, hushållsvaror och bärkassar: 20 % av priset utgörs av moms.
  • Hälsoprodukter: 20 % av priset utgörs av moms ifall det inte är receptbelagt.
  • Litteratur och sportaktiviteter: 6 % av priset utgörs av moms.
  • Telefoni och internet: 20 % av priset utgörs av moms.
  • Teater, opera, orkestermusik, balett och annan "finkultur" (sådant som politiker vill främja): 6 % av priset utgörs av moms.
  • Film, datorspel och annan "icke-finkultur" (sådan som politiker inte vill främja): 20 % av priset utgörs av moms.
  • Snart kommer dessutom hårddiskar och USB-minnen att börja kosta skjortan för studenter, när politikerna inför CopySwede-avgiften:
    
    • Pricerunner.se:
      CopySwede inför kopieringsavgift på externa hårddiskar och USB-minnen
    • IDG.se:
      Galen straffskatt ger prischock på hårddiskar
    • (självklart tillkommer även +25 % moms för denna avgift)
      
  • I min bokföringsstudie landade den genomsnittliga momsen i slutänden på 11,2 % av mina utgifter efter bostadshyran (motsvarar en momssats på 12,7 %).
    Utav de 42.160 kronor (efter TV-avgift) som går till konsumtion i vårt hypotetiska exempel skulle studenten alltså betala 4.740 kronor i moms.
    

Alltså, för att summera:

• Fastighetsavgiften, TV-avgiften och momsen står för ungefär 7.940 kronor utav existensminimum.
  
• Summan av de lönerelaterade skatterna och avgifterna motsvarar bortåt 13.900 kronor.
• Utan dessa skatter och avgifter så hade inkomsten varit ungefär 47.000 kronor och existensminimum hade varit ungefär 67.000 kronor. Lånebehovet hade varit cirka 20.000 kronor.
• Med dessa skatter och avgifter så är inkomsten istället ungefär 33.000 kronor och existensminimum är ungefär 75.000 kronor. Lånebehovet blir då cirka 42.000 kronor.

Skatterna och avgifterna sänker således privatekonomin för en studiemedelslös existensminimum-student med cirka 22.000 kronor i jämförelse med hur det hade varit ifall denne hade varit helt skatteförskonad.

För mig personligen har det gångna året varit en ögonöppnare för hur omfattande det svenska skattesystemet egentligen är; hur den svenska vardagen genomsyras av skattebetalande - ibland uppenbart, ofta osynliggjort.

Synliga skatter inkluderar löneskatten och begravningsavgiften, som båda baseras på den angivna lönen i lönebeskedet, och "avgifter" för till exempel innehav av fordon eller TV (där du måste betala ett visst belopp enbart på grund av innehavet, oavsett hur liten inkomst du har eller hur lite du använder föremålet).

Några exempel på osynliggjorda skatter är dels arbetsgivaravgifterna (AGA), en beskattning på 30 % av din lön för arbetet (lönen i lönebeskedet visar bara vad som återstår efter AGA), och dels momsen, en skatt på upp till 20 % av priset som du betalar (nästan) varje gång du betalar för någonting (och som redovisas på kvitton endast som en liten notis inbakad i en gröt av annan och mindre intressant information). Därtill tillkommer olika försäljningsskatter på tobak, alkohol, bensin och andra varor som politikerna vill få ännu mer pengar från; dessa "punktskatter" ingår dessutom även i beräkningen av momsen, så att du betalar skatt för att du betalar skatt.
(producentskatternas bidrag till priserna bortser vi ifrån här för enkelhetens skull)

Under det gångna året har jag även blivit medveten om hur stor skillnad jobbskatteavdraget gör för en låginkomsttagares lön. Där en sommarjobbare idag får en nettolön på 33.000 kronor så hade motsvarande nettolön utan avdraget varit endast 30.000 kronor. En skillnad på 3.000 kronor är väldigt kännbar för en student.

Samtidigt utgör denna uträkning en påminnelse om att skillnaden mellan "borgerliga" och "socialister" inte nödvändigtvis är så stor som svenska politiker och media vill ge sken av - merparten av skatterna och avgifterna som hemsöker existensminimum-studenternas levnadsekonomi har ju faktiskt fått vara kvar under den borgerliga regeringen och samtidigt som den har infört jobbskatteavdraget så har den även i det tysta höjt arbetsskatten "allmän löneavgift" (som ingår i AGA tillsammans med andra avgifter som i några fall bättre liknas med påtvingat sparande och investerande än med ren beskattning) från 4,4 % år 2006 till 9,2 % år 2011.
(Hur var det nu med arbetslinjen..?)

Så, hur skulle skattepolitiken kunna förändras för att bli snällare mot de fattiga studenterna?

• Fastighetsavgiften bör slopas för studentrum i korridorer, eller åtminstone begränsas till att gälla korridoren som helhet snarare än per rum. Det är inte rimligt att den fulla avgiften skall gälla för en bostad som knappast är fullständig.
• Grundavdraget borde höjas till samma nivå som existensminimum (förslagsvis 80.000-100.000 kronor för att ha lite säkerhetsmarginal) för arbetsinkomster, så att studenter som sommarjobbar och extraknäcker kan behålla hela sin lön och lättare försörja sig själva under studietiden. Dessutom vore detta ett betydligt begripligare system än det nuvarande jobbskatteavdraget (som är ovanligt krångligt även med svenska byråkratiska mått mätt) såväl som det nuvarande grundavdraget (som varierar beroende på inkomstnivåer).
• Ett alternativ till högre grundavdrag, som inte skulle kosta staten någonting, vore att kommuner och landsting fick tillåtelse att använda progressiv beskattning (eller åtminstone använda sig av en annan gräns än 0 kronor för när den skall börja gälla). Då skulle till exempel studentstäderna kunna välja att inte ta någon skatt alls på de första 100.000 kronorna.
• APA bör ändras så att ingen människa med årsinkomster under existensminimum behöver betala den. Alternativt så borde APA åtminstone inte gälla för heltidsstudenter. APA för en student bidrar i princip ingenting alls till dennes framtida pension men gör det kännbart svårare för denne att försörja sig själv under studietiden.
• TV-avgiften bör slopas; förutom att den gör det alltför kostsamt för studenter och andra låginkomsttagare att inneha en TV-apparat så lider den, precis som den tudelade momsen på livsmedel, av mycket stora problem med kontrollen av efterlevnaden och är därmed i praktiken snarare en hederlighetsavgift som lär svenskar att kriminalitet lönar sig.

Därutöver kan man även tycka att följande ändringar vore rimliga:

• Den svenska skatteredovisningen bör göras ärligare. AGA bör flyttas över till arbetstagarna, så att de syns i lönebeskeden (och de får gärna omfattas av det existensminimum-grundavdrag som föreslogs ovan), och kvittonas redovisning av moms bör förändras så att priserna för varor och tjänster redovisas och summeras exklusive moms varefter momspålägget redovisas i slutet av uträkningen. Välinformerade medborgare är en förutsättning för att demokrati skall existera.
• De som utbildar sig till ett bristyrke bör få möjlighet att ta studielån bortom den nuvarande gränsen på 6 år. Det är bara skadligt för samhällsekonomin ifall deras examen fördröjs på grund av att de tvingas ta studieuppehåll för att klara privatekonomin (eller ifall extraknäckandet knäcker deras studiekapacitet). Eftersom det rör sig om bristyrken kan gärna hela det förlängda studiemedlet utgöras av enbart studielån, utan något studiebidrag, då dessa yrken kan förmodas ge bra löner och därmed större förmåga till återbetalning av studieskulder. Detta bör alltså inte kosta staten eller skattebetalarna ett öre – snarare kan det i förlängningen leda till starkare samhällsekonomi och lägre skattetryck per skattebetalare, då dessa personer snabbare kan komma i arbete.
• Det kan även vara motiverat med en översyn av momsen:
  • Elektronisk kommunikation beskattas med 25 % moms och fysiska kommunikationer (buss, tåg, flyg) beskattas med 6 % moms - detta samtidigt som politikerna säger sig vilja främja IT-utveckling och minskade utsläpp av avgaser...
  • Receptbelagd medicin mot sjukdom är momsfri och rentav subventionerad. Samtidigt beskattas sjukdomsförebyggande produkter, till exempel kondomer och tandkräm, med 25 % moms. Här finns möjlighet till förbättring av folkhälsa såväl som offentlig ekonomi (friskare människor ger större beskattningsunderlag och lägre sjukvårdskostnader).
  • Livsmedel överhuvudtaget beskattas med 12 % moms. Med tanke på att mat är någonting som människor behöver för att överleva så kan det uppfattas som cyniskt och osolidariskt att beskatta livsmedel överhuvudtaget - särskilt om "finkulturen" samtidigt beskattas med endast 6 % moms.

Svenska politiker älskar att framställa sig själva som godhjärtade, solidariska och värnande om de mindre bemedlade människorna i samhället.

Man kan dock konstatera att verkligheten inte är helt oproblematisk för politikernas retorik. Skulle en politiker som verkligen är godhjärtad, solidarisk och värnande om mindre bemedlade människor välja att beröva människor som lever under existensminimum på en så stor del av deras arbetes värde?

De som vill se sänkta skatter anklagas ofta av politiker för att vara giriga – men vem är egentligen mest girig? Den som vill sänka skatterna för alla och själv skulle tjäna på det eller den som vill beskatta hårt arbetande låginkomsttagare som lever under existensminimum för att bekosta sina egna önskemål om hur saker och ting ska vara?

Läkarrocken - offer för svensk jantelag?

Att förebygga och förhindra smittspridning inom sjukvården är viktigt. Sjukhus utgör en miljö där koncentrationen av sjuka människor är högre än någon annanstans - av människor som kan vara smittsamma såväl som känsliga för infektioner. Det händer ibland att hela avdelningar måste sättas i karantän på grund av utbrott av starkt smittsamma sjukdomar.

I dagens Sverige är läkarrocken inte längre särskilt välkommen på sjukvårdens arbetsplatser - de får ej bäras vid kontakter med patienter, endast mellan dem. Detta motiveras med att läkarrockens ärmar skulle möjliggöra smittspridning i sjukvårdsmiljön.

Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har sjukhusets ledning gått så långt att de helt slutar tillhandahålla läkarrockar för att spara in 1,2 miljoner kronor per år, något som får läkare att känna sig tvungna att lägga ut egna pengar för att införskaffa arbetskläder.

Läkarrockens tillbakaträngning är inte helt utan problem. Läkarrocken erbjuder både värme i en kall miljö och stora fickor som låter läkare bära med sig stetoskop, tabeller, dokument, viktiga papper, arbetstelefon och andra saker som är till stöd för arbetet; att ta ifrån läkarna läkarrocken kan därför nästan liknas vid att ta ifrån en hantverkare dennes redskapsbälte.

Den kanske största fördelen med läkarrocken är emellertid att den möjliggör en (bokstavligen) ögonblicklig identifikation av någon som just läkare och inte till exempel sjuksköterska. Förutom att läkarrockens frånvaro medför märkbara förluster i tid och effektivitet i arbete med personer som ej är väl bekanta med läkaren sedan tidigare, och därtill kan bli direkt farlig med osäkerheter och onödiga dröjsmål i situationer där varje sekund räknas, så har det också visat sig leda till att många patienter blir osäkra på om de har träffat en läkare och att många läkare, särskilt kvinnor, felaktigt tas för icke-läkare (man kan undra varför feminist-Sverige tycks bry sig mer om trumpeten som genussymbol än om detta verkliga problem för kvinnor).

Nu har emellertid en vetenskaplig studie visat att kortärmade kläder kontamineras precis lika fort av bakterier, däribland den i Sverige fruktade MRSA. Den vetenskapliga studien fann inte heller något stöd för att läkarrockar som tvättas mer sällan skulle bli mer smittsamma än de vanliga endagskläderna.

En påpekan som har framförts i Jonathan Swift-anda med anledning av detta är att ifall reglerna ska vara konsekventa (vilket ofta anses vara ett bra sätt att undvika anklagelser om hyckleri) så bör sjukvårdspersonal hädanefter helt enkelt arbeta naken, möjligtvis med undantag för kalsonger och trosor som faktiskt kan hålla inne bakterier som frodas i människokroppens bakterievänligare regioner. Åtminstone vid kontakter med patienter - för läkarna skulle det innebära någon timme per dag i kejsarens nya kläder men för sjuksköterskorna skulle det innebära en mycket stor möjlighet till besparingar i landstingets utgiftspost för arbetskläder.

Det enda sakliga skäl, som talar emot de långärmade läkarrockarna, som jag har sett hittills är att långa ärmar kan medföra en sämre desinficeringshygien, detta genom att det blir jobbigare eller svårare för en läkare att tvätta hela armen upp till armbågen samt att om ärmen åker ned igen så kontamineras de nedre armarna ånyo och omintetgör den nyss utförda desinficeringen.

Problemet är alltså de långa ärmarna och inte läkarrocken som helhet. En lösning av Solomonsk (eller åtminstone Alexandersk) karaktär vore således att helt enkelt klippa bort ärmarna. Det skulle låta oss behålla läkarrockens fördelar samtidigt som vi skulle åtgärda nackdelen. Det vore det rationella valet.

Danmark har valt den lösningen. Varför gör inte de svenska politikerna och deras myndigheter detsamma?

"Studentskatten"

Inlägg redigerat den 18 augusti 2010.

I skrivande stund är det många studenter som sommarjobbar, eller har sommarjobbat, på olika håll i Sverige. Någonting som de flesta av dem är ovetande om är att en mekanism sänker deras jobbskatteavdrag med upp till 2.700 kronor, en mekanism som endast påverkar arbetare med låga årliga löneinkomster. Det vore därför inte fullständigt långsökt att kalla det för en "studentskatt" (med reservation för att det rent tekniskt inte är det).

Det mekanismen går ut på är att jobbskatteavdraget vid en given lön inte får överskrida kommunalskatten minus den allmänna pensionsavgiften (APA). Upp till 21.600 kronor i lön är APA 0 kronor men från och med 21.700 kronor börjar APA räknas - och då med ett utgångsvärde på 1.500 kronor, vilket är större än jobbskatteavdraget just då. Går man från 21.600 kronor i löneinkomst till 21.700 kronor så sjunker alltså nettoinkomsten med drygt 1.000 kronor - i praktiken nollställs hela jobbskatteavdraget och den årliga löneinkomsten måste upp i drygt 23.200 kronor för att nettolönen skall börja bli större än den var vid 21.600 kronor.

Från och med denna löneinkomstnivå fortsätter APA också att växa och vid en årlig löneinkomst på runt 38.200 kronor (en typisk nivå för sommarjobbande studenter) blir "APA-sänkningen" av jobbskatteavdraget som störst, 2.700 kronor. Därefter krymper den och när man närmar sig en löneinkomst på 57.000 kronor så försvinner den helt. Arbetare med högre årlig löneinkomst än detta får inte någon dylik dämpning av sitt jobbskatteavdrag.

Klicka för att förstora bilden. Det röda området
motsvarar APA-minskningen av jobbskatteavdraget.

Här är ett illustrerande exempel från Skatteverket:

Kajsa har sommarjobbat och tjänat 30 000 kr. Hon har inte några avdrag i sin deklaration, varför hennes taxerade förvärvsinkomst är 30 000 kr. Av tabellen på sidan 8 framgår att hon får ett grundavdrag på 18 200 kr. Skattesatsen i hennes hemortskommun är 31,65 kr. Hennes kommunala inkomstskatt är 3 734 kr och hennes allmänna pensionsavgift och skattereduktion för denna är 2 100 kr. Arbetsinkomsten understiger 38 948 kr. 30 000 - 18 200 = 11 800. 11 800 x 31,65 = 3 734,70, öre-tal bortfaller.
Genom att skattereduktionen för allmän pensionsavgift räknas av först mot Kajsas kommunala inkomstskatt, blir hennes jobbskatteavdrag bara 1 634 kr (3 734 - 2 100).

Skatteuträkningsbroschyren år 2010 (för 2009)

Eftersom det är relativt få personer som får sitt jobbskatteavdrag sänkt av denna mekanism, och dessa personer därtill har låga inkomster, vore det inte särskilt kostsamt för regeringen att ändra på detta. Om vi antar att det finns exakt 100.000 personer som får 2.700 kronor i minskat jobbskatteavdrag så skulle ett avskaffande av APA-sänkningen av jobbskatteavdraget sammanlagt minska statens intäkter med 270 miljoner kronor. Som en jämförelse beräknades jobbskatteavdraget ge staten en intäktsminskning på 70 miljarder kronor och hela 2010 års statsbudget låg på drygt 810 miljarder kronor.

Det kan visserligen påstås att APA inte är en skatt eftersom den används för att finansiera pensionssparande - men en sådan distinktion är bara semantisk eftersom de inbetalade pengarna inte går till ett personligt pensionskonto och personer med inkomster bortom en gräns på cirka 32.000 kronor per månad (7,5 prisbasbelopp) inte får ut större pension oavsett hur mycket mer de är tvungna att betala in. En skatt är en skatt, oavsett vilken myndighet som hanterar den. Att politikerna ibland struntar i den påstådda gränsdragningen mellan statskassan och pensionssparandet, och tar pengar ur pensionsfonderna för att finansiera sina politiska idéer, ger inte direkt något stöd för påståendet att APA inte är en skatt de facto.

Utformningen av pensionssystemet, att de som tjänar "för mycket" inte får ut mer pension och därigenom finansierar den garanterade lägstanivån på pensionerna för personer med mycket låga inkomster, förklaras med att pensionssystemet ska vara "solidariskt" - men det kan ifrågasättas hur solidariskt det är att människor som lever nära eller under existensminimum ska tvingas vara med och finansiera pensionssystemet. Beloppen som betalas in av studenterna är struntsummor i jämförelse med pensionssystemets omfattning men kan göra stor skillnad för deras ekonomi och förmåga att klara studierna.

Den allmänna pensionsavgiften borde förändras så att ingen med årsinkomster lägre än existensminimum behöver betala den.


Källa till formler för uträkningar:
jobbskatteavdrag.se