Många färska läkarstudenter känner ett obehag inför tanken på obduktioner. För somliga är det en mild nervositet, för andra kan det utvecklas till stark ångest. Efter min första obduktion kunde jag konstatera att det var lättare än jag egentligen hade räknat med. En annan sak jag också kan konstatera, efter att nyligen ha varit med om min tredje obduktion, är att man vänjer sig, att den första gången även är den mest obekväma - särskilt för dem som inte är vana vid att se döda människor. Samtidigt som upprepning tar udden av upplevelsen så förblir den dock sig lik i andra avseenden; å ena sidan väcks inte fler existentiella tankar och funderingar, å andra sidan är det fortfarande så att den första timmen under en obduktion känns som två samtidigt som de återstående två timmarna känns som en.
Det psykologiskt mest jobbiga är ofta själva början av obduktionen, därefter går det mycket lättare - det verkar som att hjärnan helt enkelt inte har lärt sig att associera interna organ med verkliga personer. Efter att ha varit med ett par gånger känns inte heller lukten lika otrevlig som första gången även om den fortfarande känns konstig. En sak jag har lagt märke till är dock att flera kursare efter sin första obduktion har bestämt sig för att leva hälsosammare, särskilt efter de tillfällen där den undersökta patienten inte var alltför ålderstigen.
Utifrån vad jag har sett verkar den första obduktionen vara ungefär lika jobbig för både tjejer och killar; några behöver gå ifrån en stund och hämta sig medan andra snarare fascinerat trängs i framkanten och gärna assisterar den arbetande patologen. Det blir också, som sagt, mindre jobbigt för de deltagande läkarstudenterna i takt med att de vänjer sig och så småningom tar nyfikenheten överhanden även för de som börjar med att stå längst bak.
(för övrigt är ett vanligt "misstag" hos nyfikna förstagångare, enligt mitt personliga och subjektiva intryck, att de ber den undervisande patologen undersöka tarmarna - det är inte någonting som jag skulle rekommendera såvida inte intressant morfologi eller patologi föreligger)
Att närvara vid obduktioner kan vara jobbigt, särskilt i början, men i slutändan är det värt det. Genom att se hur det ser ut på riktigt får man en bättre anatomisk, morfologisk och patologisk medvetenhet som inte riktigt kan sökas i läroböckernas texter.
(För mer läsning om obduktioner under läkarutbildningen, se Lundagårds artikel "Att möta döden".)
Det psykologiskt mest jobbiga är ofta själva början av obduktionen, därefter går det mycket lättare - det verkar som att hjärnan helt enkelt inte har lärt sig att associera interna organ med verkliga personer. Efter att ha varit med ett par gånger känns inte heller lukten lika otrevlig som första gången även om den fortfarande känns konstig. En sak jag har lagt märke till är dock att flera kursare efter sin första obduktion har bestämt sig för att leva hälsosammare, särskilt efter de tillfällen där den undersökta patienten inte var alltför ålderstigen.
Utifrån vad jag har sett verkar den första obduktionen vara ungefär lika jobbig för både tjejer och killar; några behöver gå ifrån en stund och hämta sig medan andra snarare fascinerat trängs i framkanten och gärna assisterar den arbetande patologen. Det blir också, som sagt, mindre jobbigt för de deltagande läkarstudenterna i takt med att de vänjer sig och så småningom tar nyfikenheten överhanden även för de som börjar med att stå längst bak.
(för övrigt är ett vanligt "misstag" hos nyfikna förstagångare, enligt mitt personliga och subjektiva intryck, att de ber den undervisande patologen undersöka tarmarna - det är inte någonting som jag skulle rekommendera såvida inte intressant morfologi eller patologi föreligger)
Att närvara vid obduktioner kan vara jobbigt, särskilt i början, men i slutändan är det värt det. Genom att se hur det ser ut på riktigt får man en bättre anatomisk, morfologisk och patologisk medvetenhet som inte riktigt kan sökas i läroböckernas texter.
(För mer läsning om obduktioner under läkarutbildningen, se Lundagårds artikel "Att möta döden".)
