Studenter som lever på studiemedel är en av det svenska samhällets fattigaste grupper. Studenter som tvingas leva utan studiemedel under studietiden, till exempel läkarstudenter som har läst någonting annat innan de började studera till läkare, saknar ofta studiemedel för en eller flera terminers studier - läkarprogrammet är på elva terminer och Centrala Studiestödsnämnden (CSN) medger endast studiemedel för tolv terminers studier. Att läkarstudenter i yrkeslivet kommer att vara välavlönade och ha god återbetalningsförmåga rubbar inte fastheten i CSN:s övre tak, inte ens för lånedelen.
I Sverige ansågs existensminimum år 2009 motsvara 3.680 kronor i månaden, eller 44.160 kronor om året, plus hyran. En student med fullt studiemedel fick samtidigt 78.200 kronor i studiemedel under årets två terminer. För att en student då skulle befinna sig över existensminimum fick hyran inte överskrida 34.040 kronor per år vilket motsvarar en månadshyra på 2.837 kronor under 12 månader, alternativt 3.782 kronor under 9 månader. Det är därför kanske inte så konstigt att det är vanligt att studenter extraknäcker vid sidan av studierna, alternativt sommarjobbar, för att få sin ekonomi att gå ihop.
De svenska politikerna har en fäbless för att framställa sig själva som de resurssvagas beskyddare och framhäva de delar av det politikoekonomiska systemet som gynnar studenterna, främst det statliga studiemedlet (som till större delen består av lån som skall betalas tillbaka). De talar betydligt tystare om de delar som missgynnar studenterna - till exempel är den politiska retorikens studenter aldrig skattebetalare. Retorikens studenter är dock inte verklighetens studenter...
I Sverige kan man ha en löneinkomst på upp till 18.000 kronor per år utan att behöva betala inkomstskatt; tjänar man mer än dessa 18.000 kronor så betalar man bara skatt för den överskridande delen utav lönen. Detta skattefria belopp kallas för grundavdraget. Ifall man tjänar mer än 42.000 kronor per år så får man ett högre grundavdrag i proportion till hur mycket mer man tjänar, upp till en löneinkomst på 115.000 kronor där grundavdraget stannar vid 32.700 kronor (och från 132.000 kronors löneinkomst sjunker grundavdraget återigen tills det landar på 12.500 kronor vid 334.000 kronors löneinkomst). Denna konstruktion, där den som tjänar mer kan få en större skattefri inkomst än den som tjänar mindre, kan möjligtvis vara världsunik - jag känner åtminstone inte till någonting liknande i något annat land.
Den matematiskt lagde läsaren noterar att 18.000 kronor är lägre än de 44.160 kronor plus hyra - totalt 75.000 kronor ifall vi räknar snällt - som politikerna har angivit som existensminimum. Det kan tyckas konstigt, måhända rentav oanständigt och omoraliskt i en del människors ögon, att människor med inkomster under existensminimum ska tvingas betala skatt - men, för att parafrasera kung Leonidas från filmen 300, det här är Sverige.
Det vore inte nödvändigtvis ett stort problem ifall skattesatsen var låg - men redan från den första beskattningsbara kronan i bruttoinkomst betalar man drygt 31 % i inkomstskatt till kommuner och landsting plus 0,22 % i begravningsavgift (plus 1 % i frivillig kyrkoavgift). Leker vi med tanken att en student får ett sommarjobb som ger totalt 44.160 kronor i lön, det vill säga exakt lika mycket som 2009 års existensminimum exklusive hyran för boende, så medför dessa skattenivåer drygt 8.000 kronor i skatt.
I Danmark, där grundavdraget är cirka 55.000 svenska kronor (och dessutom tydligt angivet som ett enkelt belopp istället för fem olika intervall med nedre gränser, övre gränser och belopp som beräknas med formler bestående av multiplikatorer med tre decimaler och namngivna variabler vars värden man får leta reda på någon annanstans), hade den fattiga studenten inte behövt betala ett endaste danskt öre i skatt för samma inkomst. I Sverige skulle skattenivåerna motsvara ett skattetryck på 19 %, en hel femtedel av vad studenten har slitit ihop, oavsett om studenten redan befinner sig under existensminimum eller hamnar där som en konsekvens av beskattningen.
Observera att jag skrev "skulle"; någonting har nämligen hänt under de senaste åren. Sveriges regering har infört ett så kallat "jobbskatteavdrag" som dras från den inkomstskatt som arbetare skall betala. För vår fattiga student, vars årsinkomst före skatt uppgick till 44.160 kronor, innebär det att skatten sänks från drygt 8.000 kronor till drygt 3.000 kronor, en sänkning med hela 5.000 kronor. Från att ha haft en nettolön på 35.700 kronor har studenten gått till en nettolön på 40.700 kronor för samma arbete, en ökning med 14 %. Från att ha betalat 19 % i skatt från sin bruttolön har studenten gått till att betala endast 8 % och få behålla 92 %.
Det är fortfarande olyckligt och osmakligt att människor som lever under existensminimum tvingas att betala skatt på inkomster, och det svenska grundavdraget borde höjas till åtminstone 75.000 kronor rakt av för alla, men jobbskatteavdraget har åtminstone lindrat skattebördan för arbetande studenter.
I Sverige ansågs existensminimum år 2009 motsvara 3.680 kronor i månaden, eller 44.160 kronor om året, plus hyran. En student med fullt studiemedel fick samtidigt 78.200 kronor i studiemedel under årets två terminer. För att en student då skulle befinna sig över existensminimum fick hyran inte överskrida 34.040 kronor per år vilket motsvarar en månadshyra på 2.837 kronor under 12 månader, alternativt 3.782 kronor under 9 månader. Det är därför kanske inte så konstigt att det är vanligt att studenter extraknäcker vid sidan av studierna, alternativt sommarjobbar, för att få sin ekonomi att gå ihop.
De svenska politikerna har en fäbless för att framställa sig själva som de resurssvagas beskyddare och framhäva de delar av det politikoekonomiska systemet som gynnar studenterna, främst det statliga studiemedlet (som till större delen består av lån som skall betalas tillbaka). De talar betydligt tystare om de delar som missgynnar studenterna - till exempel är den politiska retorikens studenter aldrig skattebetalare. Retorikens studenter är dock inte verklighetens studenter...
I Sverige kan man ha en löneinkomst på upp till 18.000 kronor per år utan att behöva betala inkomstskatt; tjänar man mer än dessa 18.000 kronor så betalar man bara skatt för den överskridande delen utav lönen. Detta skattefria belopp kallas för grundavdraget. Ifall man tjänar mer än 42.000 kronor per år så får man ett högre grundavdrag i proportion till hur mycket mer man tjänar, upp till en löneinkomst på 115.000 kronor där grundavdraget stannar vid 32.700 kronor (och från 132.000 kronors löneinkomst sjunker grundavdraget återigen tills det landar på 12.500 kronor vid 334.000 kronors löneinkomst). Denna konstruktion, där den som tjänar mer kan få en större skattefri inkomst än den som tjänar mindre, kan möjligtvis vara världsunik - jag känner åtminstone inte till någonting liknande i något annat land.
Den matematiskt lagde läsaren noterar att 18.000 kronor är lägre än de 44.160 kronor plus hyra - totalt 75.000 kronor ifall vi räknar snällt - som politikerna har angivit som existensminimum. Det kan tyckas konstigt, måhända rentav oanständigt och omoraliskt i en del människors ögon, att människor med inkomster under existensminimum ska tvingas betala skatt - men, för att parafrasera kung Leonidas från filmen 300, det här är Sverige.
Det vore inte nödvändigtvis ett stort problem ifall skattesatsen var låg - men redan från den första beskattningsbara kronan i bruttoinkomst betalar man drygt 31 % i inkomstskatt till kommuner och landsting plus 0,22 % i begravningsavgift (plus 1 % i frivillig kyrkoavgift). Leker vi med tanken att en student får ett sommarjobb som ger totalt 44.160 kronor i lön, det vill säga exakt lika mycket som 2009 års existensminimum exklusive hyran för boende, så medför dessa skattenivåer drygt 8.000 kronor i skatt.
I Danmark, där grundavdraget är cirka 55.000 svenska kronor (och dessutom tydligt angivet som ett enkelt belopp istället för fem olika intervall med nedre gränser, övre gränser och belopp som beräknas med formler bestående av multiplikatorer med tre decimaler och namngivna variabler vars värden man får leta reda på någon annanstans), hade den fattiga studenten inte behövt betala ett endaste danskt öre i skatt för samma inkomst. I Sverige skulle skattenivåerna motsvara ett skattetryck på 19 %, en hel femtedel av vad studenten har slitit ihop, oavsett om studenten redan befinner sig under existensminimum eller hamnar där som en konsekvens av beskattningen.
Observera att jag skrev "skulle"; någonting har nämligen hänt under de senaste åren. Sveriges regering har infört ett så kallat "jobbskatteavdrag" som dras från den inkomstskatt som arbetare skall betala. För vår fattiga student, vars årsinkomst före skatt uppgick till 44.160 kronor, innebär det att skatten sänks från drygt 8.000 kronor till drygt 3.000 kronor, en sänkning med hela 5.000 kronor. Från att ha haft en nettolön på 35.700 kronor har studenten gått till en nettolön på 40.700 kronor för samma arbete, en ökning med 14 %. Från att ha betalat 19 % i skatt från sin bruttolön har studenten gått till att betala endast 8 % och få behålla 92 %.
Det är fortfarande olyckligt och osmakligt att människor som lever under existensminimum tvingas att betala skatt på inkomster, och det svenska grundavdraget borde höjas till åtminstone 75.000 kronor rakt av för alla, men jobbskatteavdraget har åtminstone lindrat skattebördan för arbetande studenter.
0 comments:
Skicka en kommentar