Nils reflektioner

En anestesidag på neurokirurgen

2011-11-06T00:30:00.001+01:00

(Nedanstående text är direkt hämtad från en reflektion som skrevs och lämnades in under en tidigare termin. Jag tänkte publicera den här på bloggen men saker kom emellan och sedan föll den i glömska, tills jag råkade hitta den igen...)

Anestesi har ett rykte om sig att vara ”en sömnig specialitet”, sagt delvis med glimten i ögat (precis som radiologi är ”strålande”) och delvis mera bokstavligt menat - men det var på just en placering inom anestesi som jag kom att uppleva årets adrenalinrus.

Dagen fick inte en optimal början; först var läkaren på ett möte och dröjde till närmare klockan åtta och sedan hade han en AT-läkare att handleda, varför jag istället hänvisades till att följa en sjuksköterska vid namn Åsa.

När jag under de föregående dagarna hade följt anestesi-sjuksköterskor så var det, för en kandidat, ganska lugna tillställningar; sjuksköterskan utförde sitt arbete, redogjorde ibland för vad hon gjorde och svarade på eventuella frågor. Man fick testa några praktiska saker, se hur sjuksköterskorna hanterade olika omständigheter (främst vagala reaktioner) och emellanåt följa själva operationerna på lite avstånd.

Denna gång skulle dock deltagandet visa sig ha ett inte riktigt lika passivt innehåll. Denna sjuksköterska insisterade nämligen på att kandidaten (jag) skulle utföra mycket av arbetsuppgifterna som ingick i hennes arbete, inklusive sådana som utexaminerade läkare ofta är osäkra inför. Hon ställde även frågor till kandidaten om vad som skulle göras härnäst och efterfrågade bedömningar och ställningstaganden. Upplevelsen kan liknas vid att kastas i den djupa änden av poolen efter att ha läst en teorisk manual om hur man ska föra sig i den grunda delen.

I början var den dominerande känslan förskräckelse. Det faktum att dagens patienter båda var av det lite mer komplicerade slaget – först en perforerad tarm vid shuntning mot hydrocephalus och sedan en patient som tog två timmar av aktivt arbete att få till ett steady state – hade inte direkt en dämpande effekt på adrenalinpåslaget. Kandidaten lyckades dock behålla fattningen och följde instruktionerna lugnt och fokuserat även när situationerna blev stressiga och sjuksköterskan manade kandidaten att agera mycket skyndsamt.

För kandidatens del hjälpte det mycket att han kände att det var ok att ställa frågor ifall man var osäker eller ifall man ville dubbelkolla att man gjorde rätt, liksom att kandidaten förstod att sjuksköterskan inte skulle låta honom göra så pass mycket utan att samtidigt vara beredd att ta över ifall patientens situation skulle börja eskalera. När tillfälle gavs tog sig sjuksköterskan också tid att förklara även saker som kandidaten inte frågade om och det framgick väl att hon ville att man verkligen skulle förstå allt som hade med arbetets grunder att göra.

Gradvis började kandidaten känna att han faktiskt klarade av arbetet och dessutom gjorde det bra – vid ett tillfälle sade sjuksköterskan rentav ”du kommer att bli en bra akutläkare” med hänvisning till att kandidaten hade lyckats behålla lugnet och utföra de givna uppgifterna även i de stressigaste situationerna. När kandidaten till sist gick hem för kvällen hade förskräckelsen försvunnit och ersatts med en känslomässig mix av starkt självförtroende och ett adrenalinrus som höll i sig under hela återstoden av dagen.

Dagen fick visserligen inte en ideal start utifrån vad som var tänkt men den blev ändå, i mitt tycke, den bästa enskilda kliniska placeringsdag som jag har haft under hela läkarprogrammet (hittills...) och det var helt och hållet sjuksköterskan Åsas förtjänst. Jag hoppas därför att fler kandidater får möjlighet att ha henne som handledare inom anestesi och att hon från fakultetens och sjukhusets håll behandlas som den oerhörda tillgång hon är.

Sorg och saknad

2011-09-11T13:00:00.010+02:00

Någon sade en gång att när man skiljs åt så tar man med
sig en del av den andre och lämnar en del av sig själv.

Precis som en del av oss alltid kommer att vara med dem som
har lämnat oss så kommer en del av dem alltid att vara med oss...
och under tysta stunder så kan vi, om vi lyssnar, höra ekot av alla
våra samtal, av allting som vi har gjort och upplevt tillsammans.

Men de delarna av oss som är kvar kan fortfarande sakna
de delarna av de andra som har lämnat oss,
så oerhört mycket att inga ord räcker till,
och hoppas att de en dag skall få möta varandra igen,
att alla delar en dag skall förenas åter.

Farväl Elisabeth.

Sveriges beskattning av studenter

2011-07-28T16:10:00.035+02:00

Svenska politiker gillar att framställa sig själva som godhjärtade, solidariska och värnande om de mindre bemedlade människorna i samhället. Kanske tror de verkligen det om sig själva, kanske odlar de bara en image som de vet att många svenskar har lätt för att rösta på. I brist på tankeläsare kan vi inte veta säkert.

Vi kan dock jämföra politikernas retorik med verkligheten.

En av de mest bortglömda och ekonomiskt utsatta grupperna i det svenska samhället är de studiemedelslösa studenterna. En typisk studiemedelslös student är troligen någon som började på en utbildning och läste flera terminer innan han/hon fann sitt egentliga kall, sin naturliga läggning, inom en annan och längre utbildning; eftersom studiemedel för högre studier har ett tak på 12 terminer, oavsett vilken utbildning man går, kan han/hon därför bli tvungen att klara sig utan studiemedel under en stor del av utbildningen. Läkarprogrammet, som omfattar minst 11 terminers studier, är ett bra exempel på detta.

Frågan är då hur mycket de olika skatterna och obligatoriska avgifterna faktiskt påverkar en students ekonomi. För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att träna mina färdigheter i bokföring och såg här en möjlighet att slå två flugor i en smäll. Därför bokförde jag under perioden juni 2010 till maj 2011 samtliga mina inkomster och utgifter, inklusive momsen, för att få en god, faktabaserad insikt i hur det svenska skattesystemet påverkar studenter.

Nedan följer en faktabaserad återgivning av läget för studiemedelslösa studenter som försöker försörja sig själva i Sverige.

Existensminimum i Sverige år 2010 definierades som 3.680 kronor per månad, eller 44.160 kronor per år, utöver bostadskostnader (men ej medräknande någon obligatorisk kurslitteratur). Existensminimum inklusive bostadskostnader torde landa på ungefär 75.000 kronor.
De antaganden som görs i denna uträkning blir därför att studenten årligen
- betalar 44.160 kronor för konsumtion
- betalar 30.840 kronor för bostaden
- betalas 35.700 kronor för ett sommarjobb på 8 veckor

Arbetsgivaren som ger studenten 35.700 kronor för sommarjobbet betalar egentligen 47.000 kronor för arbetet; drygt 11.200 kronor tar politikerna via AGA.
Därefter dras 6.000 kronor i preliminär inkomstskatt (+200 kronor om studenten är medlem i någon kyrka).
- 3.400 kronor kommer dock att återbördas vid nästa års skatteåterbäring; denna summa behöver därför inte betalas in ifall studenten ansöker om skattejämkning.
- Utav de 2.600 kronor som inte ges tillbaka nästföljande år utgörs hela beloppet av den allmänna pensionsavgiften (APA); ifall det inte vore för APA så skulle studenten få behålla hela den utbetalade lönen, detta tack vare jobbskatteavdraget.
I behållen lön återstår därmed 33.100 kronor (av ursprungligen 47.000 kronor).
(För att studenten skall nå upp till existensminimum i Sverige måste han eller hon alltså låna 42.000 kronor från någon.)

Inbakad i de 30.840 kronor som studenten betalar i hyra för rummet i studentkorridoren finns en årlig fastighetsavgift på 1.200 kronor (observera att fastighetsavgiften är lika hög för studentrum i korridorer med gemensamma duschar som för lyxlägenheter på hundratals kvadratmeter).
Ifall studenten vill ha en TV-mottagare på rummet så kostar det 2.000 kronor per år (under förutsättning att studenten inte lär sig hur lätt och lönsamt det kan vara att bryta mot lagar som stiftas av politiker som tycker att lagstiftning går ut på att "skicka signaler" och inte besvärar sig med tråkiga, praktiska frågor som tillförsel av de ekonomiska resurser som krävs för att kontrollera lagarnas efterlevnad).
För allmän konsumtion av varor och tjänster gäller olika skattesatser beroende på vilken vara eller tjänst det rör sig om.
- Färdmedel (buss, tåg, flyg): 6 % av priset utgörs av moms.
- Livsmedel som du tar med dig: 11 % av priset utgörs av moms.
- Livsmedel som du äter på plats: 20 % av priset utgörs av moms (kommer dock snart att sänkas till samma andel som för livsmedel man tar med sig, vilket inte är en dag för tidigt med tanke på hur inbjudande till kriminalitet den delade momsen är).
- Hygienprodukter, kläder, hushållsvaror och bärkassar: 20 % av priset utgörs av moms.
- Hälsoprodukter: 20 % av priset utgörs av moms ifall det inte är receptbelagt.
- Litteratur och sportaktiviteter: 6 % av priset utgörs av moms.
- Telefoni och internet: 20 % av priset utgörs av moms.
- Teater, opera, orkestermusik, balett och annan "finkultur" (sådant som politiker vill främja): 6 % av priset utgörs av moms.
- Film, datorspel och annan "icke-finkultur" (sådan som politiker inte vill främja): 20 % av priset utgörs av moms.
- Snart kommer dessutom hårddiskar och USB-minnen att börja kosta skjortan för studenter, när politikerna inför CopySwede-avgiften:
  - Pricerunner.se:
    CopySwede inför kopieringsavgift på externa hårddiskar och USB-minnen
  - IDG.se:
    Galen straffskatt ger prischock på hårddiskar
  - (självklart tillkommer även +25 % moms för denna avgift)
- I min bokföringsstudie landade den genomsnittliga momsen i slutänden på 11,2 % av mina utgifter efter bostadshyran (motsvarar en momssats på 12,7 %).
  Utav de 42.160 kronor (efter TV-avgift) som går till konsumtion i vårt hypotetiska exempel skulle studenten alltså betala 4.740 kronor i moms.

Alltså, för att summera:

Fastighetsavgiften, TV-avgiften och momsen står för ungefär 7.940 kronor utav existensminimum.
Summan av de lönerelaterade skatterna och avgifterna motsvarar bortåt 13.900 kronor.
Utan dessa skatter och avgifter så hade inkomsten varit ungefär 47.000 kronor och existensminimum hade varit ungefär 67.000 kronor. Lånebehovet hade varit cirka 20.000 kronor.
Med dessa skatter och avgifter så är inkomsten istället ungefär 33.000 kronor och existensminimum är ungefär 75.000 kronor. Lånebehovet blir då cirka 42.000 kronor.

Skatterna och avgifterna sänker således privatekonomin för en studiemedelslös existensminimum-student med cirka 22.000 kronor i jämförelse med hur det hade varit ifall denne hade varit helt skatteförskonad.

För mig personligen har det gångna året varit en ögonöppnare för hur omfattande det svenska skattesystemet egentligen är; hur den svenska vardagen genomsyras av skattebetalande - ibland uppenbart, ofta osynliggjort.

Synliga skatter inkluderar löneskatten och begravningsavgiften, som båda baseras på den angivna lönen i lönebeskedet, och "avgifter" för till exempel innehav av fordon eller TV (där du måste betala ett visst belopp enbart på grund av innehavet, oavsett hur liten inkomst du har eller hur lite du använder föremålet).

Några exempel på osynliggjorda skatter är dels arbetsgivaravgifterna (AGA), en beskattning på 30 % av din lön för arbetet (lönen i lönebeskedet visar bara vad som återstår efter AGA), och dels momsen, en skatt på upp till 20 % av priset som du betalar (nästan) varje gång du betalar för någonting (och som redovisas på kvitton endast som en liten notis inbakad i en gröt av annan och mindre intressant information). Därtill tillkommer olika försäljningsskatter på tobak, alkohol, bensin och andra varor som politikerna vill få ännu mer pengar från; dessa "punktskatter" ingår dessutom även i beräkningen av momsen, så att du betalar skatt för att du betalar skatt.
(producentskatternas bidrag till priserna bortser vi ifrån här för enkelhetens skull)

Under det gångna året har jag även blivit medveten om hur stor skillnad jobbskatteavdraget gör för en låginkomsttagares lön. Där en sommarjobbare idag får en nettolön på 33.000 kronor så hade motsvarande nettolön utan avdraget varit endast 30.000 kronor. En skillnad på 3.000 kronor är väldigt kännbar för en student.

Samtidigt utgör denna uträkning en påminnelse om att skillnaden mellan "borgerliga" och "socialister" inte nödvändigtvis är så stor som svenska politiker och media vill ge sken av - merparten av skatterna och avgifterna som hemsöker existensminimum-studenternas levnadsekonomi har ju faktiskt fått vara kvar under den borgerliga regeringen och samtidigt som den har infört jobbskatteavdraget så har den även i det tysta höjt arbetsskatten "allmän löneavgift" (som ingår i AGA tillsammans med andra avgifter som i några fall bättre liknas med påtvingat sparande och investerande än med ren beskattning) från 4,4 % år 2006 till 9,2 % år 2011.
(Hur var det nu med arbetslinjen..?)

Så, hur skulle skattepolitiken kunna förändras för att bli snällare mot de fattiga studenterna?

Fastighetsavgiften bör slopas för studentrum i korridorer, eller åtminstone begränsas till att gälla korridoren som helhet snarare än per rum. Det är inte rimligt att den fulla avgiften skall gälla för en bostad som knappast är fullständig.
Grundavdraget borde höjas till samma nivå som existensminimum (förslagsvis 80.000-100.000 kronor för att ha lite säkerhetsmarginal) för arbetsinkomster, så att studenter som sommarjobbar och extraknäcker kan behålla hela sin lön och lättare försörja sig själva under studietiden. Dessutom vore detta ett betydligt begripligare system än det nuvarande jobbskatteavdraget (som är ovanligt krångligt även med svenska byråkratiska mått mätt) såväl som det nuvarande grundavdraget (som varierar beroende på inkomstnivåer).
Ett alternativ till högre grundavdrag, som inte skulle kosta staten någonting, vore att kommuner och landsting fick tillåtelse att använda progressiv beskattning (eller åtminstone använda sig av en annan gräns än 0 kronor för när den skall börja gälla). Då skulle till exempel studentstäderna kunna välja att inte ta någon skatt alls på de första 100.000 kronorna.
APA bör ändras så att ingen människa med årsinkomster under existensminimum behöver betala den. Alternativt så borde APA åtminstone inte gälla för heltidsstudenter. APA för en student bidrar i princip ingenting alls till dennes framtida pension men gör det kännbart svårare för denne att försörja sig själv under studietiden.
TV-avgiften bör slopas; förutom att den gör det alltför kostsamt för studenter och andra låginkomsttagare att inneha en TV-apparat så lider den, precis som den tudelade momsen på livsmedel, av mycket stora problem med kontrollen av efterlevnaden och är därmed i praktiken snarare en hederlighetsavgift som lär svenskar att kriminalitet lönar sig.

Därutöver kan man även tycka att följande ändringar vore rimliga:

Den svenska skatteredovisningen bör göras ärligare. AGA bör flyttas över till arbetstagarna, så att de syns i lönebeskeden (och de får gärna omfattas av det existensminimum-grundavdrag som föreslogs ovan), och kvittonas redovisning av moms bör förändras så att priserna för varor och tjänster redovisas och summeras exklusive moms varefter momspålägget redovisas i slutet av uträkningen. Välinformerade medborgare är en förutsättning för att demokrati skall existera.
De som utbildar sig till ett bristyrke bör få möjlighet att ta studielån bortom den nuvarande gränsen på 6 år. Det är bara skadligt för samhällsekonomin ifall deras examen fördröjs på grund av att de tvingas ta studieuppehåll för att klara privatekonomin (eller ifall extraknäckandet knäcker deras studiekapacitet). Eftersom det rör sig om bristyrken kan gärna hela det förlängda studiemedlet utgöras av enbart studielån, utan något studiebidrag, då dessa yrken kan förmodas ge bra löner och därmed större förmåga till återbetalning av studieskulder. Detta bör alltså inte kosta staten eller skattebetalarna ett öre – snarare kan det i förlängningen leda till starkare samhällsekonomi och lägre skattetryck per skattebetalare, då dessa personer snabbare kan komma i arbete.
Det kan även vara motiverat med en översyn av momsen:
- Elektronisk kommunikation beskattas med 25 % moms och fysiska kommunikationer (buss, tåg, flyg) beskattas med 6 % moms - detta samtidigt som politikerna säger sig vilja främja IT-utveckling och minskade utsläpp av avgaser...
- Receptbelagd medicin mot sjukdom är momsfri och rentav subventionerad. Samtidigt beskattas sjukdomsförebyggande produkter, till exempel kondomer och tandkräm, med 25 % moms. Här finns möjlighet till förbättring av folkhälsa såväl som offentlig ekonomi (friskare människor ger större beskattningsunderlag och lägre sjukvårdskostnader).
- Livsmedel överhuvudtaget beskattas med 12 % moms. Med tanke på att mat är någonting som människor behöver för att överleva så kan det uppfattas som cyniskt och osolidariskt att beskatta livsmedel överhuvudtaget - särskilt om "finkulturen" samtidigt beskattas med endast 6 % moms.

Svenska politiker älskar att framställa sig själva som godhjärtade, solidariska och värnande om de mindre bemedlade människorna i samhället.

Man kan dock konstatera att verkligheten inte är helt oproblematisk för politikernas retorik. Skulle en politiker som verkligen är godhjärtad, solidarisk och värnande om mindre bemedlade människor välja att beröva människor som lever under existensminimum på en så stor del av deras arbetes värde?

De som vill se sänkta skatter anklagas ofta av politiker för att vara giriga – men vem är egentligen mest girig? Den som vill sänka skatterna för alla och själv skulle tjäna på det eller den som vill beskatta hårt arbetande låginkomsttagare som lever under existensminimum för att bekosta sina egna önskemål om hur saker och ting ska vara?

Läkarrocken - offer för svensk jantelag?

2011-03-13T01:46:00.013+01:00

Att förebygga och förhindra smittspridning inom sjukvården är viktigt. Sjukhus utgör en miljö där koncentrationen av sjuka människor är högre än någon annanstans - av människor som kan vara smittsamma såväl som känsliga för infektioner. Det händer ibland att hela avdelningar måste sättas i karantän på grund av utbrott av starkt smittsamma sjukdomar.

I dagens Sverige är läkarrocken inte längre särskilt välkommen på sjukvårdens arbetsplatser - de får ej bäras vid kontakter med patienter, endast mellan dem. Detta motiveras med att läkarrockens ärmar skulle möjliggöra smittspridning i sjukvårdsmiljön.

Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har sjukhusets ledning gått så långt att de helt slutar tillhandahålla läkarrockar för att spara in 1,2 miljoner kronor per år, något som får läkare att känna sig tvungna att lägga ut egna pengar för att införskaffa arbetskläder.

Läkarrockens tillbakaträngning är inte helt utan problem. Läkarrocken erbjuder både värme i en kall miljö och stora fickor som låter läkare bära med sig stetoskop, tabeller, dokument, viktiga papper, arbetstelefon och andra saker som är till stöd för arbetet; att ta ifrån läkarna läkarrocken kan därför nästan liknas vid att ta ifrån en hantverkare dennes redskapsbälte.

Den kanske största fördelen med läkarrocken är emellertid att den möjliggör en (bokstavligen) ögonblicklig identifikation av någon som just läkare och inte till exempel sjuksköterska. Förutom att läkarrockens frånvaro medför märkbara förluster i tid och effektivitet i arbete med personer som ej är väl bekanta med läkaren sedan tidigare, och därtill kan bli direkt farlig med osäkerheter och onödiga dröjsmål i situationer där varje sekund räknas, så har det också visat sig leda till att många patienter blir osäkra på om de har träffat en läkare och att många läkare, särskilt kvinnor, felaktigt tas för icke-läkare (man kan undra varför feminist-Sverige tycks bry sig mer om trumpeten som genussymbol än om detta verkliga problem för kvinnor).

Nu har emellertid en vetenskaplig studie visat att kortärmade kläder kontamineras precis lika fort av bakterier, däribland den i Sverige fruktade MRSA. Den vetenskapliga studien fann inte heller något stöd för att läkarrockar som tvättas mer sällan skulle bli mer smittsamma än de vanliga endagskläderna.

En påpekan som har framförts i Jonathan Swift-anda med anledning av detta är att ifall reglerna ska vara konsekventa (vilket ofta anses vara ett bra sätt att undvika anklagelser om hyckleri) så bör sjukvårdspersonal hädanefter helt enkelt arbeta naken, möjligtvis med undantag för kalsonger och trosor som faktiskt kan hålla inne bakterier som frodas i människokroppens bakterievänligare regioner. Åtminstone vid kontakter med patienter - för läkarna skulle det innebära någon timme per dag i kejsarens nya kläder men för sjuksköterskorna skulle det innebära en mycket stor möjlighet till besparingar i landstingets utgiftspost för arbetskläder.

Det enda sakliga skäl, som talar emot de långärmade läkarrockarna, som jag har sett hittills är att långa ärmar kan medföra en sämre desinficeringshygien, detta genom att det blir jobbigare eller svårare för en läkare att tvätta hela armen upp till armbågen samt att om ärmen åker ned igen så kontamineras de nedre armarna ånyo och omintetgör den nyss utförda desinficeringen.

Problemet är alltså de långa ärmarna och inte läkarrocken som helhet. En lösning av Solomonsk (eller åtminstone Alexandersk) karaktär vore således att helt enkelt klippa bort ärmarna. Det skulle låta oss behålla läkarrockens fördelar samtidigt som vi skulle åtgärda nackdelen. Det vore det rationella valet.

Danmark har valt den lösningen. Varför gör inte de svenska politikerna och deras myndigheter detsamma?

"Studentskatten"

2010-08-02T21:17:00.039+02:00

Inlägg redigerat den 18 augusti 2010.

I skrivande stund är det många studenter som sommarjobbar, eller har sommarjobbat, på olika håll i Sverige. Någonting som de flesta av dem är ovetande om är att en mekanism sänker deras jobbskatteavdrag med upp till 2.700 kronor, en mekanism som endast påverkar arbetare med låga årliga löneinkomster. Det vore därför inte fullständigt långsökt att kalla det för en "studentskatt" (med reservation för att det rent tekniskt inte är det).

Det mekanismen går ut på är att jobbskatteavdraget vid en given lön inte får överskrida kommunalskatten minus den allmänna pensionsavgiften (APA). Upp till 21.600 kronor i lön är APA 0 kronor men från och med 21.700 kronor börjar APA räknas - och då med ett utgångsvärde på 1.500 kronor, vilket är större än jobbskatteavdraget just då. Går man från 21.600 kronor i löneinkomst till 21.700 kronor så sjunker alltså nettoinkomsten med drygt 1.000 kronor - i praktiken nollställs hela jobbskatteavdraget och den årliga löneinkomsten måste upp i drygt 23.200 kronor för att nettolönen skall börja bli större än den var vid 21.600 kronor.

Från och med denna löneinkomstnivå fortsätter APA också att växa och vid en årlig löneinkomst på runt 38.200 kronor (en typisk nivå för sommarjobbande studenter) blir "APA-sänkningen" av jobbskatteavdraget som störst, 2.700 kronor. Därefter krymper den och när man närmar sig en löneinkomst på 57.000 kronor så försvinner den helt. Arbetare med högre årlig löneinkomst än detta får inte någon dylik dämpning av sitt jobbskatteavdrag.

Klicka för att förstora bilden. Det röda området
motsvarar APA-minskningen av jobbskatteavdraget.

Här är ett illustrerande exempel från Skatteverket:

Kajsa har sommarjobbat och tjänat 30 000 kr. Hon har inte några avdrag i sin deklaration, varför hennes taxerade förvärvsinkomst är 30 000 kr. Av tabellen på sidan 8 framgår att hon får ett grundavdrag på 18 200 kr. Skattesatsen i hennes hemortskommun är 31,65 kr. Hennes kommunala inkomstskatt är 3 734 kr och hennes allmänna pensionsavgift och skattereduktion för denna är 2 100 kr. Arbetsinkomsten understiger 38 948 kr. 30 000 - 18 200 = 11 800. 11 800 x 31,65 = 3 734,70, öre-tal bortfaller.
Genom att skattereduktionen för allmän pensionsavgift räknas av först mot Kajsas kommunala inkomstskatt, blir hennes jobbskatteavdrag bara 1 634 kr (3 734 - 2 100).
Skatteuträkningsbroschyren år 2010 (för 2009)

Eftersom det är relativt få personer som får sitt jobbskatteavdrag sänkt av denna mekanism, och dessa personer därtill har låga inkomster, vore det inte särskilt kostsamt för regeringen att ändra på detta. Om vi antar att det finns exakt 100.000 personer som får 2.700 kronor i minskat jobbskatteavdrag så skulle ett avskaffande av APA-sänkningen av jobbskatteavdraget sammanlagt minska statens intäkter med 270 miljoner kronor. Som en jämförelse beräknades jobbskatteavdraget ge staten en intäktsminskning på 70 miljarder kronor och hela 2010 års statsbudget låg på drygt 810 miljarder kronor.

Det kan visserligen påstås att APA inte är en skatt eftersom den används för att finansiera pensionssparande - men en sådan distinktion är bara semantisk eftersom de inbetalade pengarna inte går till ett personligt pensionskonto och personer med inkomster bortom en gräns på cirka 32.000 kronor per månad (7,5 prisbasbelopp) inte får ut större pension oavsett hur mycket mer de är tvungna att betala in. En skatt är en skatt, oavsett vilken myndighet som hanterar den. Att politikerna ibland struntar i den påstådda gränsdragningen mellan statskassan och pensionssparandet, och tar pengar ur pensionsfonderna för att finansiera sina politiska idéer, ger inte direkt något stöd för påståendet att APA inte är en skatt de facto.

Utformningen av pensionssystemet, att de som tjänar "för mycket" inte får ut mer pension och därigenom finansierar den garanterade lägstanivån på pensionerna för personer med mycket låga inkomster, förklaras med att pensionssystemet ska vara "solidariskt" - men det kan ifrågasättas hur solidariskt det är att människor som lever nära eller under existensminimum ska tvingas vara med och finansiera pensionssystemet. Beloppen som betalas in av studenterna är struntsummor i jämförelse med pensionssystemets omfattning men kan göra stor skillnad för deras ekonomi och förmåga att klara studierna.

Den allmänna pensionsavgiften borde förändras så att ingen med årsinkomster lägre än existensminimum behöver betala den.

Källa till formler för uträkningar:
jobbskatteavdrag.se

Retorikens och verklighetens studentekonomi

2010-07-28T17:44:00.020+02:00

Studenter som lever på studiemedel är en av det svenska samhällets fattigaste grupper. Studenter som tvingas leva utan studiemedel under studietiden, till exempel läkarstudenter som har läst någonting annat innan de började studera till läkare, saknar ofta studiemedel för en eller flera terminers studier - läkarprogrammet är på elva terminer och Centrala Studiestödsnämnden (CSN) medger endast studiemedel för tolv terminers studier. Att läkarstudenter i yrkeslivet kommer att vara välavlönade och ha god återbetalningsförmåga rubbar inte fastheten i CSN:s övre tak, inte ens för lånedelen.

I Sverige ansågs existensminimum år 2009 motsvara 3.680 kronor i månaden, eller 44.160 kronor om året, plus hyran. En student med fullt studiemedel fick samtidigt 78.200 kronor i studiemedel under årets två terminer. För att en student då skulle befinna sig över existensminimum fick hyran inte överskrida 34.040 kronor per år vilket motsvarar en månadshyra på 2.837 kronor under 12 månader, alternativt 3.782 kronor under 9 månader. Det är därför kanske inte så konstigt att det är vanligt att studenter extraknäcker vid sidan av studierna, alternativt sommarjobbar, för att få sin ekonomi att gå ihop.

De svenska politikerna har en fäbless för att framställa sig själva som de resurssvagas beskyddare och framhäva de delar av det politikoekonomiska systemet som gynnar studenterna, främst det statliga studiemedlet (som till större delen består av lån som skall betalas tillbaka). De talar betydligt tystare om de delar som missgynnar studenterna - till exempel är den politiska retorikens studenter aldrig skattebetalare. Retorikens studenter är dock inte verklighetens studenter...

I Sverige kan man ha en löneinkomst på upp till 18.000 kronor per år utan att behöva betala inkomstskatt; tjänar man mer än dessa 18.000 kronor så betalar man bara skatt för den överskridande delen utav lönen. Detta skattefria belopp kallas för grundavdraget. Ifall man tjänar mer än 42.000 kronor per år så får man ett högre grundavdrag i proportion till hur mycket mer man tjänar, upp till en löneinkomst på 115.000 kronor där grundavdraget stannar vid 32.700 kronor (och från 132.000 kronors löneinkomst sjunker grundavdraget återigen tills det landar på 12.500 kronor vid 334.000 kronors löneinkomst). Denna konstruktion, där den som tjänar mer kan få en större skattefri inkomst än den som tjänar mindre, kan möjligtvis vara världsunik - jag känner åtminstone inte till någonting liknande i något annat land.

Den matematiskt lagde läsaren noterar att 18.000 kronor är lägre än de 44.160 kronor plus hyra - totalt 75.000 kronor ifall vi räknar snällt - som politikerna har angivit som existensminimum. Det kan tyckas konstigt, måhända rentav oanständigt och omoraliskt i en del människors ögon, att människor med inkomster under existensminimum ska tvingas betala skatt - men, för att parafrasera kung Leonidas från filmen 300, det här är Sverige.

Det vore inte nödvändigtvis ett stort problem ifall skattesatsen var låg - men redan från den första beskattningsbara kronan i bruttoinkomst betalar man drygt 31 % i inkomstskatt till kommuner och landsting plus 0,22 % i begravningsavgift (plus 1 % i frivillig kyrkoavgift). Leker vi med tanken att en student får ett sommarjobb som ger totalt 44.160 kronor i lön, det vill säga exakt lika mycket som 2009 års existensminimum exklusive hyran för boende, så medför dessa skattenivåer drygt 8.000 kronor i skatt.

I Danmark, där grundavdraget är cirka 55.000 svenska kronor (och dessutom tydligt angivet som ett enkelt belopp istället för fem olika intervall med nedre gränser, övre gränser och belopp som beräknas med formler bestående av multiplikatorer med tre decimaler och namngivna variabler vars värden man får leta reda på någon annanstans), hade den fattiga studenten inte behövt betala ett endaste danskt öre i skatt för samma inkomst. I Sverige skulle skattenivåerna motsvara ett skattetryck på 19 %, en hel femtedel av vad studenten har slitit ihop, oavsett om studenten redan befinner sig under existensminimum eller hamnar där som en konsekvens av beskattningen.

Observera att jag skrev "skulle"; någonting har nämligen hänt under de senaste åren. Sveriges regering har infört ett så kallat "jobbskatteavdrag" som dras från den inkomstskatt som arbetare skall betala. För vår fattiga student, vars årsinkomst före skatt uppgick till 44.160 kronor, innebär det att skatten sänks från drygt 8.000 kronor till drygt 3.000 kronor, en sänkning med hela 5.000 kronor. Från att ha haft en nettolön på 35.700 kronor har studenten gått till en nettolön på 40.700 kronor för samma arbete, en ökning med 14 %. Från att ha betalat 19 % i skatt från sin bruttolön har studenten gått till att betala endast 8 % och få behålla 92 %.

Det är fortfarande olyckligt och osmakligt att människor som lever under existensminimum tvingas att betala skatt på inkomster, och det svenska grundavdraget borde höjas till åtminstone 75.000 kronor rakt av för alla, men jobbskatteavdraget har åtminstone lindrat skattebördan för arbetande studenter.

Kaffeträsket

2010-07-16T20:15:00.004+02:00

Kaffe; av somliga kallas det för "svart tjärheroinkrack", av andra kallas det "the heavenly nectar of the gods".

Under hela min uppväxt valde jag att inte dricka kaffe. Jag tyckte att det doftade oaptitligt och ogillade kaffedrickarnas propåer om att jag borde börja dricka den svarta drycken, ofta parade med kommentarer om ungdomars vanor med en ton av oförståelse. Jag ville inte heller bli som koffeinisterna, som inte fungerar utan kaffe, och det bästa sättet att undvika något slags beroende är att aldrig börja. Kort sagt: jag ville inte fastna i kaffeträsket.

I våras hände det dock till sist. Jag förlorade min kaffeoskuld. Det var inte resultatet av något socialt tryck - det var ett rationellt beslut, baserat på de rådande omständigheterna. Jag var vid den tiden ständigt trött på grund av ett överskott på ambition; utöver läkarstudierna hade jag tagit på mig extraknäck, förtroendeuppdrag, forskning, företagande och webbprogrammering (ett tips till blivande läkarstudenter är att inte ta på sig mer än maximalt två saker utöver läkarprogrammet). Vid tillfället höll jag på att trimma denna lista över aktiviteter men sökte även efter andra möjligheter till förbättrad vakenhet och en dag fick jag tanken att jag kanske skulle prova på kaffe, för att se om det också kunde hjälpa mig med att fungera bättre.

Det började med en kopp bestående av 25 % kaffe och 75 % mjölk. Det smakade som brända brödkanter, utspätt med mjölk, men det slank ned och med varje ny dag så arbetade jag mig upp till högre procentsatser. Mycket snart märkte jag att jag inte kände mig trött längre - jag kände mig rentav mer fokuserad och uppmärksam än vad jag kunde minnas att jag varit vid något tillfälle under en längre tid. Inte alltför länge därefter hade jag min första nattjour och med hjälp av detta stimulantia kunde jag ta mig genom hela passet utan att bli slö och trög.

Nu för tiden har jag inga problem med att dricka en eller två koppar kaffe per "arbetsdag", särskilt de dagar då jag känner att jag har fått en långsam start och behöver lite mera fart i motorn, och jag har rentav börjat gilla kaffet och dess sociala aspekter. Jag försöker dock att inte dricka alltför mycket, eftersom jag inte vill utveckla resistens mot kaffet och dess stimulerande egenskaper.

Så nu är jag alltså här.
Nu står jag upp till knäna i kaffeträsket.
Och jag trivs med det...

Läs även:
Blod, svett och kaffetårar (Läkartidningen)
Kaffe förknippas med sänkt risk för diabetes (Dagens Nyheter)
Kaffe - bra eller dåligt? (Sydsvenskan)

Bloggens framtid

2010-07-03T18:59:00.008+02:00

Flyttningen av bloggen är nu helt genomförd och den är inte längre en del av läkarstudent.se; hädanefter är det adressen drnils.blogspot.com som gäller istället för blogg.läkarstudent.se.

Det första steget i flytten togs för många månader sedan, när bloggen helt rensades på alla inlägg av nyhetsmässig eller ekonomisk/semipolitisk karaktär. Häromdagen slutfördes separationen när blogglistorna togs bort från bloggen (de fick istället en egen sida på läkarstudent.se).

Bloggens framtid kan sammanfattas med orden "lite mera fristående, lite mera personlig". Jag kommer även fortsättningsvis att inte producera en stor kvantitet av bloggartiklar men förhoppningsvis kommer inläggen att hålla åtminstone en hyfsad kvalitet och relevans. En möjlighet som jag särskilt funderar på är att publicera intervjuer och texter från intressanta gästförfattare.

Vad skulle ni vilja se här på bloggen?

Den vanligaste felsägningen på läkarprogrammet...

2010-02-09T13:21:00.004+01:00

Den vanligaste felsägningen på läkarprogrammet är, med rätt god sannolikhet, att förkortningarna "CNS" och "CSN" blandas ihop - oftast genom att man råkar säga det sistnämnda istället för det förstnämnda. Det hände för en kursare till mig idag ("CSN-infektion"), det har hänt mig själv vid något tillfälle och det har hänt i resten av min klass fler gånger än jag kan räkna. Det är inte många läkarstudenter som aldrig råkar göra detta misstag, trots (eller kanske tack vare?) att båda orden är så vanliga i läkarstudenters vardag...

CNS = centrala nervsystemet
CSN = centrala studiestödsnämnden

Externa kliniska placeringar

2009-12-05T16:12:00.014+01:00

"Externa placeringar" är en möjlighet under utbildningen som inte alla känner till. En extern placering innebär, kort och enkelt, att man utför en klinisk placering någon annanstans än vid de sjukhus och vårdcentraler som omfattas av det läkarprogram som man studerar vid.

Den kanske vanligaste användningen av externa placeringar, om min klass är någorlunda representativ, är att utföra en klinisk vårdcentralsvecka vid sin hemort. En extern placering kan dock även vara en möjlighet till miljöombyte, till exempel om man vill komma till (eller bort från) snön under vintern; det sägs till exempel vara populärt bland sydligare läkarstudenter med skidlängtan att söka sig till Kiruna med några kompisar i en eller ett par veckor. Ifall man skulle vilja göra det så skulle det troligen inte heller finnas något principiellt hinder mot att utföra en extern placering utomlands. Förutom att vara en chans till miljöombyte kan en extern placering också vara ett bra sätt att utöka sitt kontaktnät inför framtiden.

Externa placeringar utgör även en möjlighet att få uppleva en annan arbetsplatskultur, att få se "exotiska" sjukdomar som harpest (beroende på vart man söker sig) och att få se en annorlunda vårdverklighet än den i landsänden där man studerar. Man kan även få se medicinsk utrustning som skiljer sig från det man har tidigare erfarenhet av.

En sak som kan skilja sig mellan externa och interna placeringar är att de förstnämnda ser det som någonting positivt att ta emot en läkarstudent, snarare än som en avtalad plikt, och att chansen är god för att man också får en handledare som varken är ovillig eller trött på kandidater; ett typiskt upplägg kan vara att man får den lokale AT-handledaren som handledare och det är verkligen jackpot i jämförelse med att få en otränad, opedagogisk och uppenbart ovillig läkare som handledare, vilket faktiskt kan hända vid en vårdcentral som kontinuerligt tar emot många läkarstudenter.

Jag har själv genomfört en extern placering vid en vårdcentral, som inte ligger helt centralt, och vill varmt rekommendera andra att själva prova på det ifall de får chansen.

Förutom att jag fick just en AT-handledare som handledare (och han var en riktigt bra sådan) så bidrog även andra upplevelser till min mycket goda erfarenhet av den externa vårdcentralsplaceringen (som, allting sammantaget, var min bästa kliniska placering under hela terminen), till exempel att jag fick kontakt med intressant ny utrustning och en annorlunda arbetsmiljö. För att ge några exempel:

Arbetsbyxor med fickor så stora att man klarar logistiken utan läkarrock
En automatiserad obemannad blodtrycksmätningsmaskin
En väggmonterad handspritflaska med rörelsesensor
En spritflaska där spriten kommer upp genom ett hål i toppen när den trycks ned (perfekt för enhandsspritning av en minitrasa)
Engångsförkläden i plastfolie
Venprovssprutor med slang mellan kanyldelen och tubdelen (vilket gör dem mycket användarvänligare och stabilare; de används egentligen i hela Sverige men detta var min första kontakt med dem)
Ett komplett gym (första gången jag har sett ett sådant i en vårdcentral)
Dubbelt så stora arbetsrum (som känns rymliga snarare än klaustrofobiska)
Datorer som tar 5 sekunder istället för 5 minuter att logga in i
Journalprogramvara som faktiskt uppskattas av läkarna
Personal som på det stora hela faktiskt var på gott humör och social

Sedan skadade det inte heller att jag faktiskt fick uppleva en riktig vinter, med snö som låg kvar på marken (och knarrade när man gick) och minusgrader som höll sig just nedanför nollstrecket. De lokala traditionella maträtterna var det inte heller något fel på (för ärligt talat så är sydsvenska kroppkakor inte särskilt imponerande i jämförelse med äkta pitepalt).

Alla läkarstudenter som är nyfikna på externa placeringar i norr bör känna till att Norrbottens Läns Landsting har ett stående erbjudande till externa läkarstudenter om att betala hela resan, ordna och betala boendet samt bjuda på luncherna under arbetsdagarna.
(Västerbottens Läns Landsting har ett liknande erbjudande men det gäller endast för läkarstudenter vid Umeå Universitet.)

De kliniska terminerna

2009-11-19T23:38:00.009+01:00

Under den svenska läkarutbildningens första terminer, och även före antagningen, får man vid ett flertal tillfällen höra att de kliniska terminerna är "när det roliga börjar". Som preklinisk student låter det kanske lite udda; vid det stadiet i utbildningen förknippas nya terminer mest med nya böcker att läsa och inte med en förändring av själva utbildningsupplevelsen.

De kliniska terminerna är, något förenklat, den tid när man på allvar påbörjar resan in i läkarrollen. Man får fortfarande läsa mycket kurslitteratur men den bygger mest vidare på de prekliniska kunskaperna och har även betydligt mer förankring i den verklighet som man faktiskt upplever. I retrospekt kan man tycka att de prekliniska terminerna handlade mer om att lägga en nödvändig kunskapsgrund för "den faktiska läkarutbildningen" än att vara en egentlig del av den; preklin gör studenten till en medicinare, klin gör medicinaren till en läkare.

Redan i början av terminen kunde jag också, mycket riktigt, känna att "det är nu det roliga börjar" och det var en laddad upplevelse att ta på sig läkarrocken "på riktigt" för första gången. Det är dock inte allt som är upplyftande; som kandidat kommer man verkligen ut i verkligheten och det innebär att man bland annat får träffa patienter som är bortom räddning. Tidigt under terminen fick jag, för första gången, med egna ögon se en människa dö sedan återupplivning hade misslyckats. Senare under terminen fick jag även lära känna (om man nu verkligen kan hinna lära känna någon som man bara träffar av och till under ett par veckor) en patient som var dödligt sjuk och inte längre ville ha medicinska undersökningar och medicinska behandlingar, bara palliativ vård.

Som kandidat är det normalt att i början känna sig en aning osäker i sin roll, till exempel vad de olika avdelningarnas oskrivna etikettregler anbelangar; varje avdelning har sin egen stämning och sina egna attityder och dessutom har många kandidater inte någon tidigare erfarenhet av sjukhus- och läkarmiljön som arbetsplats. Jag måste dock ha gjort någonting rätt (eller fel, beroende på hur man ser det) med tanke på hur många gånger jag har misstagits för en läkare, till exempel av ordinarie personal som ville ha ett utlåtande eller av en patient och en anhörig som fortsatte att vända sig mot mig istället för undersköterskan som intervjuade dem, trots att jag försökte signalera med kroppsspråk att det var henne de skulle prata med och att jag egentligen inte ingick i samtalet. Har jag kanske ett "naturligt läkarutseende"? Jag har hört sägas att mitt nyligen anlagda skägg ser ut som ett "läkarskägg" och jag har även fått uppskattande kommentarer för att jag har varma händer... räcker verkligen det för att ge ett övertygande första intryck i läkarrocken?

Terminens höjdpunkt för mig inträffade under en placering på akuten (som för övrigt är ett väldigt lugnt ställe för det mesta, till skillnad från framställningen i filmer och tv-serier). Det normala är att vi färska kandidater pratar med och undersöker patienter som har "prioritet 3" men denna gång ville det sig annorlunda; plötsligt och helt utan förvarning informerades jag av min handledare att jag genast skulle utföra en sit-in med en patient som var i sämre tillstånd än vad man först hade bedömt - en patient vars tillstånd motsvarade "prioritet 2", "mycket brådskande". Jag hade inte ens hunnit göra en vanlig sit-in och plötsligt befann jag mig i den djupa delen av bassängen. På något sätt lyckades jag ändå, efter att ha fått lite information från patienten och lyssnat på denne med stetoskop, identifiera de troligaste orsakerna till tillståndet (varav huvudspåret snart visade sig vara korrekt) och ange den för stunden lämpligaste undersökningen att göra. Sedan, när det väl började sjunka in att jag faktiskt hade klarat en sådan situation, kände jag mig nästan en centimeter längre. De följande samtalen, remisserna, undersökningarna och turerna med patienten, inklusive en tillfällig vistelse i akutrummet, ändrade inte på det men fick mig att alldeles glömma bort att jag bara hade sovit fyra timmar under den föregående natten och klockan var nästan tre när jag insåg att jag inte hade ätit någon lunch ännu...

Det kan vara svårt att bilda sig en bra uppfattning om vad läkaryrket egentligen innebär utifrån de prekliniska terminerna och det händer att studenter tar sig genom dem, bara för att under de kliniska terminerna komma till insikten att det känns fel för dem, att det inte är läkare de egentligen vill vara. Vad mig själv anbelangar så har de kliniska erfarenheterna dock stärkt min övertygelse om att jag har fattat rätt beslut. Det här känns rätt. Det här är vad jag vill arbeta med.

Etik är både relevant och intressant

2009-08-22T19:58:00.008+02:00

Tidigt under läkarutbildningen ges undervisning i etik. Det är inte ovanligt att en del läkarstudenter uppfattar det som tämligen abstrakt, "mossigt" eller rentav "onödigt". Emedan undervisningens kvalité kan diskuteras så är det ändock så att den etik som lärs ut är synnerligen relevant för ens professionalitet och ens kommande yrkesliv. Varje medicinskt beslut som man fattar gällande en patient är även ett etiskt beslut.

Etik kan förefalla torrt och icke aptitretande när det diskuteras på en abstrakt nivå men det blir genast mycket mera känsloväckande när etiken appliceras på verkliga situationer. Under vårterminen fick min klass (bland mycket annat) lära sig mer om den inte helt och hållet trevliga sjukdomen ulcerös kolit och en intressant detalj vi fick lära oss var att vanlig cigarettrökning faktiskt kunde ha en märkbart gynnsam effekt för patienter med den sjukdomen.

I samband med samma föreläsning fick vi höra en kliniskt verksam läkare berätta en historia om hur en relativt ung person hade kommit in med allvarliga besvär av ulcerös kolit och ett akut borttagande av tjocktarmen var inte långt borta. Patienten fick dock höra från någon (inte läkaren) att rökning kunde lindra besvären och bestämde sig för att börja röka. Några dagar senare gick patienten ut från sjukhuset, fri från sina plågor och med tjocktarmen i behåll.

Vid detta tillfälle var det någon i klassen (det kan ha varit jag) som undrade ifall patienter med ulcerös kolit borde informeras om de möjliga positiva effekterna av rökning, tillsammans med information om de negativa effekterna och läkarens rådgivning, för att de själva skulle kunna fatta ett så välinformerat beslut som möjligt gällande vilken medicinsk behandling de vill ha. Läkaren svarade att det vore olämpligt eftersom nackdelarna med rökning var så stora, varpå en annan person i klassen tyckte att det inte var självklart att rökningens nackdelar skulle överväga kolektomins effekt på livskvalitén. En känslosam argumentation började, där etiska principer slängdes fram kors och tvärs mellan olika personer, och etiken var allt annat än "torr" och "mossig".

För att göra en väldigt kort sammanfattning av etiken så finns det tre olika perspektiv som brukar anses relevanta för den medicinska yrkesutövningen:

gör nytta - skada inte
respektera patientens autonomi (patienten har till exempel rätt att säga nej till behandling)
fatta rättvisa beslut (ingen patient skall favoriseras eller missgynnas)

Hur skulle du resonera ifall du som läkare hamnade i den nyss beskrivna situationen?

Obduktioner

2009-03-22T14:59:00.007+01:00

Många färska läkarstudenter känner ett obehag inför tanken på obduktioner. För somliga är det en mild nervositet, för andra kan det utvecklas till stark ångest. Efter min första obduktion kunde jag konstatera att det var lättare än jag egentligen hade räknat med. En annan sak jag också kan konstatera, efter att nyligen ha varit med om min tredje obduktion, är att man vänjer sig, att den första gången även är den mest obekväma - särskilt för dem som inte är vana vid att se döda människor. Samtidigt som upprepning tar udden av upplevelsen så förblir den dock sig lik i andra avseenden; å ena sidan väcks inte fler existentiella tankar och funderingar, å andra sidan är det fortfarande så att den första timmen under en obduktion känns som två samtidigt som de återstående två timmarna känns som en.

Det psykologiskt mest jobbiga är ofta själva början av obduktionen, därefter går det mycket lättare - det verkar som att hjärnan helt enkelt inte har lärt sig att associera interna organ med verkliga personer. Efter att ha varit med ett par gånger känns inte heller lukten lika otrevlig som första gången även om den fortfarande känns konstig. En sak jag har lagt märke till är dock att flera kursare efter sin första obduktion har bestämt sig för att leva hälsosammare, särskilt efter de tillfällen där den undersökta patienten inte var alltför ålderstigen.

Utifrån vad jag har sett verkar den första obduktionen vara ungefär lika jobbig för både tjejer och killar; några behöver gå ifrån en stund och hämta sig medan andra snarare fascinerat trängs i framkanten och gärna assisterar den arbetande patologen. Det blir också, som sagt, mindre jobbigt för de deltagande läkarstudenterna i takt med att de vänjer sig och så småningom tar nyfikenheten överhanden även för de som börjar med att stå längst bak.
(för övrigt är ett vanligt "misstag" hos nyfikna förstagångare, enligt mitt personliga och subjektiva intryck, att de ber den undervisande patologen undersöka tarmarna - det är inte någonting som jag skulle rekommendera såvida inte intressant morfologi eller patologi föreligger)

Att närvara vid obduktioner kan vara jobbigt, särskilt i början, men i slutändan är det värt det. Genom att se hur det ser ut på riktigt får man en bättre anatomisk, morfologisk och patologisk medvetenhet som inte riktigt kan sökas i läroböckernas texter.

(För mer läsning om obduktioner under läkarutbildningen, se Lundagårds artikel "Att möta döden".)

Studiebesök utomlands

2009-02-24T22:18:00.009+01:00

För att göra en lång historia kort så är jag just tillbaka från ett fem veckor långt projektarbete i utlandet och det kan mycket väl vara det bästa jag har varit med om under hela läkarutbildningen hittills (och inte bara för att det råkade vara till en av de vackraste platserna på jorden som därtill befolkas av riktigt vänliga människor).

Man växer som människa av att tänja på sina gränser och uppleva nya, främmande saker. Man får perspektiv på saker och ting och kan se redan bekanta saker i ett nytt ljus. Man får nyttiga erfarenheter för ett arbete som blir allt mer internationaliserat, både i hur själva arbetet utförs och utvecklas och i hur patientunderlaget förändras. Man får minnen för livet. Man får nya vänner som man aldrig skulle ha träffat annars.

Det enda jobbiga (förutom byråkrati) är att behöva ta farväl av allting när man ska åka tillbaka. Ska man vara filosofisk så sägs det att när vi lämnar en plats så följer en del av den med oss samtidigt som en del av oss stannar kvar - men det betyder inte att den delen av oss som åker inte kommer att sakna den delen av platsen, och människorna, som stannar kvar.

Tveka inte att ta chansen att göra studiebesök utomlands.
Du kommer inte att ångra dig.

Ingen människa är en ö

2008-11-04T22:45:00.015+01:00

Det är aldrig någon man känner, det är alltid bara en anonym främling som nämns i nyheterna. På en abstrakt nivå förstår man att det rör sig om en annan människa, och det kan vara nog så sympativäckande ifall man väljer att känna efter, men det känns inte som att det rör sig om en verklig person eftersom han eller hon aldrig ingick i ens upplevelse av omvärlden. Självmord är någonting som man läser om men man tänker inte på det som något verkligt. Man vet vad ordet betyder men man förstår inte vad det innebär.

Tills det händer innanför gränsen mellan ord och verklighet.

För ett tag sedan orkade en läkarstudent inte leva längre. Nu vet jag att jag visste vad ordet betydde men inte förstod vad det innebar. Killen som inte längre är med oss var en person som jag hade träffat, en person som jag hade deltagit vid samma möten som - en person som jag hade sett och upplevt, om än mest i förbifarten. Han var en fin, omtänksam och social kille som hade lätt för att le och ville att folk runt honom skulle vara glada. Han var omtyckt av många och pojkvän till en av de trevligaste tjejerna som jag känner. Och nu, likt en blixt från klar himmel, finns han inte längre ibland oss.

Jag kan inte säga att jag hade privilegiet att känna honom men jag kan säga att jag ändå, liksom många andra, saknar honom. Osökt kommer jag att tänka på några ord som en gång skrevs av poeten och kaplanen John Donne:

"No man is an island, entire of itself. Any man's death diminishes me, for I am involved in mankind. Therefore, send not to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."

(nedanstående gäller inte någon specifik person utan är en allmän reflektion som jag hoppas att blivande och varande läkarstudenter kan ta till sig)

Många läkarstudenter har en självbild som innebär att de kräver av sig själva att de inte ska vara svaga, att de ska vara människor som hjälper andra snarare än att själva vara de som får hjälp - men läkare är inga supermänniskor, ibland kan även hjälparen behöva hjälp. Ibland måste man kunna vara svag för att kunna bli starkare, ibland måste man kunna låta sig själv stöttas och bäras av andra på samma sätt som man själv försöker att stötta och bära andra när de behöver det.

Om du bär på ett tungt problem så måste du kunna prata med någon om det istället för att stänga inne allting i dig själv; om du inte vill prata om det med en vän eller med någon i familjen så finns det alltid kuratorer och präster som gärna hjälper dig. En delad börda är en halv börda.

Många har en självbild, en princip eller ett ideal som innebär att de sätter andras väl i det främsta rummet och sitt eget i andra hand. Ett problem som kan vara svårt att se för hängivna "givare" är att ifall man fortsätter att ge och ge så leder det i slutändan till att man själv blir tom och inte längre har någonting kvar att ge. För att man ska orka att fortsätta ge så måste man också ge till sig själv (och detta kan mycket väl vara en av de svåraste läxorna för en "givare" att lära sig eftersom det på sätt och vis går tvärtemot dennes natur). Det håller inte att bara bry sig om sina medmänniskor, man måste även bry sig om sig själv.

Och aldrig glömma att det alltid finns hopp.